Släktet Farlowella – Grenmalar

Erik Åhlander & Ola Åhlander

Fig.1

 

Arterna i släktet Farlowella brukar kallas grenmalar på svenska. Man antar att att de undkommer fiender genom att likna kvistar eller pinnar. I själva verket är det kanske snarare dött gräs som dom försöker likna vilket kommer framgå längre ned i texten. Liksom hos andra harneskmalar (familjen Loricariidae) så är dessutom hela kroppen täckt av hårda benplåtar. Man kan gissa att risken att bli uppäten inte är så stor om man är en grenmal. I akvarium bryr sig andra fiskar oftast inte heller om grenmalarna. Förutom att det knappt är några vanliga akvariefiskar som kan äta en grenmal så upplevs de sällan som något hot av andra fiskar, t ex av en cichlid med yngel. Dom kanske inte märker dem eftersom de inte heller är särskilt rörliga på dagtid

 

Möjligen skall man vara lite försiktig med att kombinera dem med Ancistrus-malar. De senare är inte alltid fullt så fredliga som många tror.

 

Släktet Farlowella har en utbredning över nästan hela Sydamerika öster om Anderna. De är inte påträffade i Magdalenas flodsystem. Inom utbredningsområdet förekommer dom dock bara om habitatet är det rätta. Oftast hittar man dem i måttligt strömmande vatten, alltså åar och mindre floder. Längs kanterna, som ofta är ganska branta, finns ofta partier med vattenväxter, översvämmad landvegetation eller nedhängande gräs. Här kan man ofta hitta grenmalar. Men det är sällan man hittar större mängder. Många andra fiskar som har sökt skydd här, kan man hitta, men bara några enstaka Farlowella. Harneskmalar av släktet Rineloricaria kan till exempel vara mycket talrikare. Erik som samlat Farlowella i Paraguay, liksom Sven Kullander med fångsterfarenhet från de flesta länder i Sydamerika och Evers & Seidel som skrivit tjocka malböcker verkar vara eniga om hur Farlowella-biotoper ser ut.

 

I akvariehandeln kallas de ofta för Farlowella acus. För närvarande anser man att det finns drygt 25 arter i släktet. Troligen förekommer flera arter då och då i handeln. Just arten Farlowella acus är dock troligen mycket sällsynt om den alls förekommer.

 

De biotoper de lever i, liksom födoval, är troligen ganska likartat mellan arterna. Däremot varierar klimatet givetvis en del från Ekvatorn ned till norra Argentina. Kanske finns det också skillnader i beteende och reproduktion mellan arterna. Därför skadar det inte att veta vilken art man har i sitt akvarium. Att artbestämma levande akvariefiskar är inte helt enkelt. Släktet reviderades 1997 av Retzer & Page. I deras arbete finns en bestämningsnyckel, (ytterligare minst en art har beskrivits sedan dess) så teoretiskt sett är det möjligt att artbestämma fiskarna, i realiteten är det ganska svårt. Det är ofta enklare att försöka ta reda på från vilket land fiskarna ursprungligen har exporterats – zoohandlaren kan (med lite tur) ofta ta reda på detta genom att ringa grossisten.

 

Alla arter i släktet är mycket långsträckta och har en mer eller mindre förlängd nos. De erinrar en del om, och kan möjligen förväxlas med, arter i släktena Sturisoma, Aposturisoma och Hemiodontichthys. I motsats till dessa så sitter rygg- och analfenan mitt för varandra hos Farlowella. Däremot är arterna i det intressanta släktet Acestridium lika Farlowella i alla dessa avseenden – trots att de inte är extremt nära släkt. Ingen av Acestridium-arterna blir dock större än ca 7 cm medan de flesta Farlowella-arter blir mellan 15 och 30 cm. Sedan finns det andra skillnader vad gäller anatomi och tänder, men de är svårare att bedöma för den genomsnittlige akvaristen.

Fig 2

 

Grenmalar är i princip vegetarianer och äter huvudsakligen alger. Liksom för alla algätande fiskar är det viktigt att dom får tillräckligt med mat. Kött innehåller jämförelsevis betydligt mer näring – därför måste växtätare äta mycket mer än köttätare per gram kroppsvikt. Evers & Seidel rapporterar att vid fångst av Farlowella i naturen är bukarna nästan alltid runda och fyllda med alger. Algbildningen i akvariet är sällan tillräcklig för att ensamt mätta grenmalar. De väger lite mer än man väntar sig och behöver en hel del mat.

 

Joachim Krestin beskriver i den tyska akvarietidningen DATZ, 1994, hur han fick yngel av Sturisoma och Farlowella att överleva och växa bättre genom att mata med spenatblad. Nykläckt artemia varnar han för – ynglen får förstoppning och dör. Spenatblad kan vara en bra komplettering även till vuxna djur när inte algerna räcker till.

 

Nu äter algätare inte bara grönfoder. Oftast innehåller algmattorna i naturen smådjur med mera som också ingår i dieten. Därför kan det vara bra att komplettera med annat foder. Grenmalar är långsamma och defensiva i kampen om mat. Därför gäller det att se till att inte andra fiskar äter upp allt så grenmalarna blir utan.

 

Grenmalar är yngelvårdande. Äggen läggs på lämpligt underlag – i akvarium blir det ofta på glaset. Sker det på frontrutan så har man utmärkta förutsättningar att studera hanens yngelvård och äggens/ynglens utveckling. Erik hade en lek 1979. Tyvärr skulle lägenheten tömmas och akvariet flyttas just då så ynglen blev bara nätt och jämt frisimmande. Någon beredskap med spenatblad fanns inte heller, så ungfiskar hade troligen inte överlevt ändå.

            

   

 

Ett tack till Sven Kullander för habitatinformation och Mikael Håkansson för information och studiefiskar.

 

Litteratur

Evers, H-G & Seidel, I, 2002. Welsatlas, Band I. Mergus, Melle. 860 sidor.

Krestin, J, 1994. Erfahrungen bei der Aufzucht von Sturisoma- und Farlowella-Nachwuchs. DATZ 47(2): 130.

Retzer, ME & Page, LM, 1996. Systematics of the Stick Catfishes, Farlowella Eigenmann & Eigenmann (Pisces, Loricariidae). Proceedings of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia 147: 33-88.

Isbrücker, IJH, 1978. Descriptions preliminaries de nouveaux taxa de la famille des Loricariidae. Revue Française d’aquariologie 5(4): 85-118.

Retzer, ME, 2006. A new species of Farlowella Eigenmann and Eigenmann (Siluriformes: Loricariidae), a stickcatfish from Bolivia. Zootaxa No. 1282: 59-68.

Eschmeyer, W.N. Catalog of Fishes, on-line version (updated 19 September 2008): http://www.calacademy.org/research/ichthyology/catalog/fishcatsearch.html.

 

 

Fig 1. Farlowella i akvariet 2008.

Fig 2. Farlowella sitter lika gärna på den ledden.

Fig 3. Hane med ägg, 1979.

Fig 4. Man börjar ana hur ynglen ser ut, 1979.

Fig 5. Nykläckt yngel, 1979.